onsdag, januari 02, 2008

Våga vägra feminismen


I morse mejlade storasyster. Som undrade vad jag tyckte om Pär Ströms åsikter under Brännpunkt idag. Pär skriver om eftersatta och statligt diskriminerade män. Arg och upprörd över feministerna som kräver större makt för kvinnor. Mitt i denna korseld skulle jag vilja be båda sidor att sluta och ta ett steg tillbaka. För det leder ingen vart.

I höstas förklarade en kollega välmenande och något besviket för mig att jag ännu inte nått punkten där jag inser att feminismen är nödvändig. Vänligt svarade jag henne att jag var där en stund när jag var tjugo. Innan jag insåg hur fantastiskt fel det är. Och blir.

Visst. Statistiken behövs. Strukturerna finns. Men att göra om detta otroligt viktiga material till en ism som - utan urskillning - grupperar mänskligheten i två polärt motsatta grupper - är absolut vansinne. Två grupper som dessutom enligt särartsfeminismen ska hållas isär men enligt likhetsfeminismen föras ihop. Och i Sverige idag förväntas man välja en av dessa feminismer.

Som tjugoåring läste jag genus en termin på Centrum för genusvetenskap. Eller ja. En halv termin. För det var så lång tid det tog att ta död på allt som hette feminist inom mig. Arga upprörda kvinnor - bara två män i klassen - som stirrade sig blinda på orättvisor och inte alls såg nya möjliga lösningar. Allt var så färgat. Så hårt. Och så kollektivt uppdelat.

För min kollega försökte jag förklara min övertygelse. Att strukturer och orättvisor finns - men att de slår mot alla. Felet är att gruppera i två biologiska grupper med en stark avskiljare. Det enda som kan befria oss från könsstrukturerna är en starkare - könsneutral - individ med tydliga rättigheter. Och att det aldrig kommer att ske så länge människor är rädda.


Personligen tror jag nämligen att det är rädslan som är förklaringen. Rädslan att göra fel utan att kunna skylla på sin könsroll. Om kvinnor skulle sluta att vara så otroligt kvinnliga och män sluta vara så otroligt manliga - så skulle världen helt plötsligt vara i färg. Det är mitt utopia. På akademiska kallas det queer och är så oerhört mycket radikalare.

För feminismen är förlegad. Titta bara på Maria SvelandCarin 21.30. Allt det engagemang som strålar om henne under intervjun bleknar bort i fördomar och hårdnackade principer i hennes svar till Michael Alonzo. Feminismens baksida framträder plötsligt så tydligt.

Apropå Pärs åsikter under Brännpunkt håller jag med om att vi bör sätta humanismen före feminismen. Däremot finns två avgörande svagheter. För det första är han upprörd när han skriver och för det andra ger han ingen analys av de exempel som ska bygga texten.

Visst. Det är märkligt att kvinnan blir ensam vårdnadshavare när ett sambopar får barn. Förmodligen därifrån Pär har fått sin höga procentsats. Men att kvinnan får vårdnaden om barnen vid en vårdnadstvist kan alldeles säkert bero på att hon i de flesta fallen tagit ut mer föräldraledighet vabbat mer snutit mer osv. Vilket å andra sidan också gett henne lägre lön.

Självklart ska män och kvinnor mönstra lika till militärtjänstgöringen. Har några misstankar om att det påverkats av såväl budget som pacifism. Och givetvis en ovilja från kvinnor att göra lumpen. Paradoxalt nog går de då också miste om den ledarskapsutbildning som de allra flesta män får - eller iaf fick - helt gratis. Alltså inte ett slöseri med tid som Pär skriver.

Och slutligen. Våld mot kvinnor är visserligen statistiskt långt under våld mot män. Men anledningen till att det är så uppmärksammat är givetvis för att det sker under så obehagliga former. Nämligen i hemmet. Den plats där man tillbringar i särklass mest tid - och också den plats där man ska kunna känna sig allra allra tryggast.

Så ja jag är också emot feminismen. Men nej jag anser inte att Pär har skrivit en genomtänkt krönika. Och med en så svag analys har jag svårt att förstå hur han kan ha fyllt en hel bok i ämnet.

Och nu börjar svaren regna in. I "Ström missar helheten" menar såväl Lars Jalmert - mansforskare vid Stockholms universitet - som Gudrun Schyman att Ström missar att även män förlorar på manssamhället.

9 kommentarer:

Anonym sa...

"Om kvinnor skulle sluta att vara så otroligt kvinnliga och män sluta vara så otroligt manliga - så skulle världen helt plötsligt vara i färg. Det är mitt utopia."

Menar du att om skillnaderna minskar så skulle olikheterna öka? Jag får det inte riktigt att gå ihop. Om män och kvinnor slutar vara män och kvinnor så får vi snarare en grå, könlös massa.

För hur populära är egentligen omanliga män bland kvinnor? Eller okvinnliga kvinnor bland män? Visst finns det fler konsekvenser av manlighet och kvinnlighet, men i slutänden är det nog detta som de flesta anser viktigast.

Om du själv skulle bete dig som en man, klä dig som en man, gå och röra dig som en man, sluta sminka dig och skaffa en manlig frisyr - skulle du då känna dig närmare din utopi? Skulle du trivas med omgivningens reaktioner?

Elina Jonsson sa...

citatet sitter som smäck..!

otroligt glad att du ringat in det absolut viktigaste i hela mitt inlägg.

poängen är att om man vågar lämna den stereotypa och förutbestämda könsrollen och istället vara sig själv måste man bli så vansinnigt mycket mer kreativ - och alltså i färg.

och en värld av individer skulle definitivt vara mitt utopia.

att bete sig manligt - med de nyckelord som genusforskning visar att vi förknippar ordet manligt - betyder att man rör sig med makt inom den formella maktsfären. det är därför som många kvinnor med makt ofta uppfattas som sk manliga. medan ett kvinnligt beteende - enligt nyckelord - innebär att man rör sig i den informella sfären - hemmet osv - och alltså utan formell makt.

med dessa begrepp skulle jag alltså redan nu beskrivas som manlig - för annars skulle jag aldrig kunnat chefa och leda så mycket som jag har gjort.

men jag tror och hoppas verkligen att den där manligheten och kvinnligheten och diskussionen om vilken man som är manlig och omanlig och kvinnlig och vice versa - i all oändlighet - snart dör ut.

personligen väljer jag att bete mig ytterst individuellt och gör vad jag kan för att distansera mig från könsrollerna. blandar överdrivet stort hår med uttalad makt och stort självförtroende och ser mig själv snarast som drag queen.

queer mao.

Anonym sa...

Jo jag fastnade för citatet eftersom jag nästan fick intrycket av att du, trots rubriken, höll med feministerna.

Problemet med att låta genusvetare definiera vad som är manligt och kvinnligt är att man lätt hittar egenskaper som på förhand är tänkta att passa in i en teori (könsmaktordningen), snarare än att folk i största allmänhet har den inställningen.

Min uppfattning är snarare att det redan finns kvinnliga kvinnor med både lite och mycket makt. Möjligen hanterar de mäktiga och kvinnliga kvinnorna sin makt på ett annorlunda sätt än sina manliga kollegor.

Vad gäller självförtroende, så anses väl det alltid positivt för både män och kvinnor? Jag har iallafall svårt att föreställa mig en kontaktannons där en man söker en maktlös kvinna med lågt självförtroende.

Om vi sedan ser på ett så patriarkalt och heteronormativt land som USA och upptäcker att det finns en större andel kvinnliga chefer där än i jämställda Sverige, så kanske bilden blir lite för komplicerad för genusteorin.

Elina Jonsson sa...

på så sätt att jag anser dagens samhälle vara fel är jag ju på samma sida som feministerna. men när det kommer till lösningen är vi på varsin kant - eftersom de är kollektivister och jag individualist.

återigen. precis vad jag menar. visst måste det till en förändring för att alla ska kunna bli chefer i sk jämställda sverige - och ofredat kunna gå på stan i heteronormativa usa. inget av länderna är ens i närheten av mitt utopia.

eftersom du fäster så stor vikt vid attraktion och kontaktannonser anar jag att du har en starkt heterosexuell utgångspunkt. den synen färgar också synen på genus. bland mina vänner är antalet icke-heterosexuella nästan lika många som heterosexuella, vilket ger mig en helt annan utgångspunkt.

for the record - och andra läsare - vill jag dessutom klargöra att genusvetenskapen precis som all annan vetenskap analyserar existerande material så objektivt som möjligt. det är sällan genusvetarens åsikter som är av intresse - utan dess forskning kring medborgarnas åsikter - dina och mina. det är dessa rön jag refererade till i min kommentar.

Anonym sa...

Samhället kan mycket väl ha brister av olika slag. Jag är dock tveksam till att ett ökat jämställdhetsfokus är lösningen på dessa. Snarare tror jag att det är en del av problemen. Det svenska samhället har ju trots allt blivit mer och mer jämställt de senaste 50 åren och ändå blir människor - främst kvinnor - mer och mer destruktiva och olyckliga.

Vi kan se det bland kvinnor i en stadigt ökande alkoholkonsumtion, promiskuösitet och självmordsförsök. Enligt Folkhälsoinstitutet har psykisk ohälsa blivit den vanligaste sjukdomen bland kvinnorna. Framför allt bland de unga - de som har påverkats mest av jämställdheten.

Självklart har jag en heterosexuell utgångspunkt. Vi lever ju i ett heteronormativt samhälle där de icke-heterosexuella är i minoritet, precis som t ex syn- eller hörselskadade. På tal om det så ber jag dig notera att det endast är vissa minoriteters inflytande som genus- och queerteoretikerna vill stärka på bekostnad av majoritetens. Men frågan är varför homosexuellas livsstil skulle vara mer karaktärsdanande och samhällsutvecklandet än tunnhårigas eller religiösa fundamentalisters.

Du skriver att du har en helt annan utgångspunkt än attraktion. Jag undrar om du verkligen menar det eller om det är så inbakat i din, precis som de flesta andras, livsstil så att du inte ens tänker på det. Kan du föreställa dig hur det skulle vara ifall ingen någonsin skulle uppfatta dig som attraktiv? Jag tänker på de konsekvenser det skulle få både på relationer och familjebildning och i förlängningen på samhällets fortlevnad.

Vad gäller genusvetenskapens objektivitet så vill jag påstå att den är tunnare än bland riktiga vetenskaper eftersom den bygger på ett politiskt ställningstagande. Jag har iallafall inte hört talas om någon genusteoretiker som ifrågasätter "könsmaktsordningen". Om det inte finns någon intern kritik mot de teorier, metoder och begrepp som används i genusteorin och man dessutom avfärdar utomståendes kritik som "okunnig" eller "patriarkal", så handlar det inte heller om en objektiv vetenskap utan om en ideologi som inte får ifrågasättas.

Elina Jonsson sa...

hahaha. nu kan jag nästan inte låta bli att skratta. eftersom du insisterar på att vända varenda ord jag skriver till att betyda något annat sätter jag ett välbehövligt streck i debatten.

du är varmt välkommen att läsa vidare i min blogg för att ta in nya perspektiv. eller så får du läsa en blogg som ligger mer i linje med dina egna åsikter.

ha en skön söndagskväll.

Anonym sa...

Hej!
Jag känner att jag håller med dig, i mycket. I min utopi finns inte genus, jag önskar mig en värld av människor. Jag vet dock inte alls hur den här världen skulle se ut. Jag försöker föreställa mig den, men problemet blir att den världen jag lever i är så långt från denna utopi. Jag känner mig fast i mitt eget, andras och världens genus och maktstrukturer. Det gör mig missmodig och arg, och i viss mån till den arga feministen som inte riktigt vet vad hon ska ta sig till.

Det finns många arga feminister som inte vill lyssna utan bara slåss. De är jobbiga, visst. Och feminismen får en stämpel att vara just det; arg, hård och kompromisslös. Kanske rädd som du sa. Det är jobbigt att hamna i det facket, att det är det andra tror om mig när jag pratar om mina åsikter. Men det är de som inte lyssnar längre än till ordet feminism, de som dömer redan där.

För mig finns det oerhört många vägar inom denna ism. Som inom alla andra. Behöver man välja stumpebandsfeministerna eller särartsfeministerna för att vara feminist? Och kan man inte vara humanist som feminist?

Jag kallar mig feminist, utan att välja eller alltid hålla med den ena sidan.

För mig är feminismen en del i en kamp, en kamp för att göra världen till något annat än vad den är. Kampen mot maktstrukturer. Feminismen, eller kanske feminister, har inte alltid svar eller bra lösningar. Ibland går det fel och motarbetar saken. Ibland blir människor förbannade på orättvisor, de går för långt etc. Det är synd. Men så är det väl med allt?

Det gör mig glad att människor engagerar sig, är förbannade, vill något annat. Samtidigt skulle det kanske vara bättre om man såg möjliga lösningar än ständiga problem och orättvisor. Det tror jag vi kan ändra, genom att prata, diskutera och debattera. Men att vägra feminismen, det vet jag inte. Om jag inte hade haft den att stå på hade jag nog inte kommit nån vart i mitt filosoferande över världen, eller i mitt eget liv och min egen styrka. Däremot behöver feminismen utvecklas, ständigt, precis som allt annat.

Jag skriver fort här, vet inte ifall it makes sense...:P Det var ett bra inlägg, det är alltid kul att tänka. Hoppas du skriver mer!

Elina Jonsson sa...

tack för din kommentar..!

filosofi kräver en ständig diskussion och leder också till ständig utveckling. själv har jag gått igenom ett antal faser och känner mig först nu relativt säker på vad jag faktiskt tycker och hur jag bör agera.

visst finns det en mängd olika sorters feminism. men vad jag vet så grundar sig alla på uppdelningen i män och kvinnor. där ser jag lika många kön som det finns människor. eller helt enkelt inget kön alls.

visst är tanken av androgynitet ibland alldeles svindlande. precis som du skriver är det svårt att föreställa sig exakt hur detta andra samhälle skulle se ut. givetvis kommer andra svåra situationer att uppstå. kanske att ett könlöst samhälle kommer bli än mer klassuppdelat..?

tror att skillnaden mellan dig och mig är hur du skriver att du upplever dig som fast - medan jag upplever mig själv som rörlig. nej jag kan inte få hela min omgivning att behandla mig precis som jag vill bli behandlad. visst ser jag strukturer och orättvisor och att jag många gånger måste kämpa något alldeles oerhört. men jag ser samtidigt vad jag kan göra och jag gör det. fantastiskt trygg i min egen världsbild och känner mig i princip aldrig missmodig eller arg. eller fast.

många situationer ser jag som utmaningar. livet är inte rättvist men jag är oändligt övertygad om att jag kan göra en skillnad - för såväl mig själv som för andra.

min erfarenhet av kursare och vänner som är feminister är att de många gånger är så arga att de glömmer vad de egentligen vill göra. ibland säger man att det inte är lönt att lära sig språk om man ändå inte har nåt att säga.

tänk om en bunt feminister på genusvetenskapliga faktiskt tog sig i kragen och läste teknisk fysik. rent praktiskt skulle det ta oss en bra bit framåt.

arga människor är alltid svåra att diskutera med - oavsett åsikter. en arg person är sällan konstruktiv - sällan öppen för nya perspektiv. lite som pär ström som jag skriver om.

därför måste jag verkligen understryka hur glad jag är över att ni båda har svarat på mitt inlägg på ett nyanserat sätt. vi kanske inte delar exakt samma åsikter - men många gånger är det just det som skapar en bra dialog. det är först när man måste förklara sin egen ståndpunkt som man kan utvecklas.

Elina Jonsson sa...

blir lite nyfiken. vad gör du själv och - kanske framförallt - vad skulle du vilja göra för att förändra situationen..? vid vilka av dina åsikter slutar folk att lyssna..?