måndag, december 31, 2007

Konsten att vara ledig

Sover minst tio timmar per natt. Kollar på minst två dokumentärer och en film per dag. Tittar på alla nyheter. Går igenom alla bokhyllor och alla tidningsställ. Ute minst ett par timmar. Klappar katter hundar och hästar. Lagar mat. Helt ärligt känner jag mig alldeles färdigledig. Ska börja arbeta imorgon och det känns alldeles lagom.

torsdag, december 27, 2007

Alldeles förälskad i Strindberg


Eller iaf Jonas Karlssons tolkning av Strindberg. Såg andra delen ikväll och laddar för reprisen av första. Känner att jag inte vet hälften så mycket om honom som jag skulle vilja. Helt plötsligt börjar pappa leta efter de samlade skinnbanden och mamma efter originalutgåvan av Mäster Olof. Haha. Här ska läsas.

En förvrängning av normalitetsbegreppet

Exakt just så kallas det. En förvrängning av normalitetsbegreppet. När något fullkomligt oacceptabelt sker så många gånger att det så småningom ses som alldeles naturligt.

För några veckor sedan såg jag Syndabockarna - om de elever på Hermodsdalsskolan som under hösten 2006 uppmärksammades av Jan Björklund. Jan ville ha ordning och reda i skolan och skulle aldrig acceptera ett sådant här stökeri.

Dokumentären är mycket lugn och välgjord. En nödvändighet för att inte infektera situationen ännu mer. En bakgrund till rubrikerna. Genom ständiga upprepningar blir det nämligen allt tydligare att de intervjuade invandrarfamiljerna ser den svenska uppfostran som svag. Barnagan ses som den universella och enda möjligheten att få ordning på barn. Att just deras barn sedan blir bråkigast av alla - är inget de känner till.

Genom hela dokumentären slås jag av hur otroligt verbala och insiktsfulla eleverna är. Samtidigt som våldet hela tiden ligger i luften. Känner igen dem så väl från såväl Norra fäladen som Rosengård. Om man - istället för att ge dem en så fantastiskt självuppfyllande stämpel som syndabockar - skulle kunna kanalisera deras energi i positiv riktning - så skulle vi ha ett otroligt välfungerande mångfasetterat samhälle. Kungen tog upp det i sitt jultal. Om han ser det - varför kan då inte deras egen rektor se det..? Eller Jan..?!

Frågan som framträder allt klarare är varför dessa elever - så inkännande framför kameran - är så helt annorlunda i skolan. Varför känner de sig så utanför. Varför använder de våld. Varför. Kanske för att de inte får någon respekt ingen kärlek inget förtroende ingen plats. Kanske för att de inte behandlas som etniskt svenska jämnåriga.

Psykologen i programmet talar om en förvrängning av normalitetsbegreppet. Vad som är normalt i en vanlig svensk villaförort med en majoritet av etniska svenskar - är inte längre normalt här. I en villaförort skulle minsta örfil anmälas. Här menar rektorn att herregud vi kan ju inte springa och anmäla hela tiden. Normaliteten är en annan. Inom samma svenska samhälle.

Att med den insikten lyssna till rektorns svaga invändningar om att det inte går att argumentera emot övertygade människor. Eller - kanske ännu värre - att hon inte ser någon koppling mellan våld i hemmet och stökiga elever. Att hon inte ser deras framtid. Det smärtar.

Efter att ha lyssnat på förhandlingar i FN där Sverige är föregångsland när det kommer till barns delaktighet och avskaffande av barnaga - så känner jag mig fantastiskt nedslagen av att se denna dokumentär. Och höra Jan Björklund.

Öppet arkiv på svt är oftast bara 30 dagar - så se den så snart som.

onsdag, december 26, 2007

Så vackert att det gör ont


Känner mig nästan som stadsbo. Men trots att jag är uppvuxen på landet har jag bara sett en enda älg i hela mitt liv. Och på vägen till stan häromdan såg jag inte mindre än fyra stycken. Hann tyvärr inte zooma mer - mest glad att jag hade med kameran. Visst är de vackra.

Underbart tyst och mörkt


Kanske något av de svenskaste som finns - är att beklaga sig över mörkret kylan och tystnaden. Själv har jag aldrig riktigt förstått vad man menar. Njuter just nu i fulla drag av att få sova titta på film tända ljus och riktigt njuta av mörkret därutanför.

Tror att mina newyorkeskapader har satt sina spår för igår natt lyckades jag sova inte mindre än fjorton timmar i sträck. Eller så beror det på att jag inte har en stökig innergård visslande grannar barnfamiljer med leksaksbilar sirener kyrkklockor eller för den skull brandmän som far in i lägenheten klockan åtta en söndagmorgon.

söndag, december 23, 2007

Tribute till Lady


För den som undrat vad det är för söt liten krabat jag har på mitt foto - så är det storebrors hund Lady som liten valp. Bara ett uns större nu - men precis lika söt. Underbart väldresserad och fantastiskt charmig.

Äntligen hemma


Mellanlandade på storebrors gård för att hälsa på nya boxervalpen Tyra. Oh my gosh jag är helt förälskad. Vilken pärla. Så himla himla söt. För att inte tala om Lady som här springer ur bild.

Lämnar New York för en stund

Flygplatser har ett alldeles särskilt skimmer över sig. En känsla av vemodighet som sakta sprider sig genom kroppen. På nåt vis är detta både ett slut och en början. Mitt bland alla känslor den vackra enkla tekniken. Ingen sentimentalitet. Tystnad. Älskar känslan.

fredag, december 21, 2007

Mina svenska gränser suddas ut


När jag bor utomlands slås jag alltid av mina egna gränser. Gränser som i Sverige ter sig helt naturliga och väldigt tydliga existerar knappt här. Det är ingen som respekterar min önskan att vara tyst eller ifred eller ha mitt eget dubbelsäte eller en säkerhetsmeter. Hemma är man så bortskämd med en nästan överdriven respekt för andras privatliv.

Tvättomaten är ett fantastiskt illustrativt exempel. Jag kan inte öht se framför mig en svensk som glatt skulle hålla sina smutsiga undies i luften en stund - skvallrandes högljutt med någon tvärsöver lokalen - innan de kastas in i maskinen. Eller att jag efter en kväll på laundromaten vet mer om dessa amerikaner än om mina egna vänner. Sexvanor drogvanor och irriterande åkommor ventileras högljutt. För att inte tala om par som börjar dividera om vem som gör vad hemma.

Samtidigt inser jag att vi svenskar är väldigt speciella med all vår yta och vår höga standard. På något vis har detta materiella försprång fått oss att utveckla en helt egen kultur. En kultur av självständighet och stolthet som många gånger får vårt liv att bli mycket mer komplicerat. Om man har sin egen tvättmaskin knackar man inte på hos grannen för att få låna tvättmedel - utan man går till affären väldigt långt bort.

Som iakttagare blir jag ibland lite avundsjuk på andra länders otvungna vardagsliv. Att det privata är så öppet. Men när jag själv blir en del av det får jag cellskräck och flyktkänslor. Känner mig naken och vill hem.

tisdag, december 18, 2007

Vinterlandskap i New York

I helgen snöade det. Kunde inte motstå Raoul Wallenbergs djupbruna femtiotalsportfölj med hawaiikrans i klara färger mot krispig vit snö.

Vackra bruksföremål

Apropå kommentarerna om och uppmärksamheten kring bondens marknad kommer här en bonus. Blev så himla förvånad när jag såg hur de återanvände alla sköna gamla bruksföremål - precis som vi gör hemma. Det här är ett mjölkkärl som jag blev alldeles förälskad i. Måste kolla med mamma och pappa om det finns något sånt hemma på gården. Fantastisk formgivning. Underbar återanvändning.

Bonde i New York

När jag kom hem från reppen ikväll - trött och lite låg med poden på högsta volym - var jag snäll nog att vänta in grannbarnen för att släppa in dem så de slapp ta upp nycklarna. Någonstans svagt bortom Global Deejays hör jag något om en snygg jacka. Hade faktiskt just tänkt att de inte hade ytterkläder på sig så jag vänder mig förvånat om.

Det visar sig att störtsköna hiphopkidsen i femtonårsåldern har uppmärksammat min oljerock. Jag tar av mig lurarna och hör denna klockrena newyorkska. I really love your jacket. Thanks säger jag. Its so cool säger hon. Thanks säger jag. Och så skrattar jag lite och säger its definitely farmers style. Så ler hon stort och säger then thats my style. Farmer style. Sen skrattade vi lite båda två och kom överens om att det lätt var bästa stilen. Så fantastiskt otippat.

måndag, december 17, 2007

Men den allra bästa julklappen är min


Det har inte blivit så mycket bok på bloggen på länge. Men inspirerad av klapphysterin så tar jag nu chansen att rekommendera årets julklapp. Som dessutom är alldeles oerhört tillgänglig.

För den som bor i Stockholm och känner sig lyxig och har gott om tid rekommenderar jag NK. Chefen och chefen på bokhandeln där är mor och dotter och fantastiskt trevliga. Strosa bläddra och njut.

För den som bor i andra städer eller byar eller på landet så går det utmärkt att handla boken på Akademibokhandeln eller Bokia eller Hamrelius. Eller fråga efter boken så beställer de hem den.

För den som uppskattar mig och min design och min reklamfria blogg rekommenderar jag istället att köpa boken direkt från Klefstad förlag - så vi kan ge ut en uppföljare till våren.

Och för den som vill köpa flera klappar eller kanske lever lite magert just nu före jul kan jag istället rekommendera Adlibris.

Så enkelt. Eller hur.

fredag, december 14, 2007

Underkylt regn

Den där isstormen har inte riktigt nått New York än. Men vilket väder vi har haft idag. Underkylt regn snö och ösregn om vartannat. Imorgon blir det gummistövlarna och oljerocken. Thats for sure.

Första avenyn utanför FN

Alltid lika svårt att beskriva känslan av säkerhetshot. Men en snapshot precis när jag gick ut från diplomatingången till FN visar iaf antalet poliser. Notera hur många ljus som blinkar trots att det bara finns polisbilar. Känns något pressat.

torsdag, december 13, 2007

I stormens öga

Precis när jag kommer till the entrance inser jag att jag glömt mitt FN-pass. Ringer min lunchdate och säger att jag helt enkelt måste cancel. Gud nej säger han - jag tar in dig via besöksingången.

För första gången någonsin går jag alltså in till FN via besöksingången. Det känns fantastiskt märkligt och jag skrattar gott åt att vara turist. Efter en härlig lunch med utsikt över East River tar vi farväl och jag lämnar in mitt besökskort. När jag går ut genom dörrarna inser jag att jag går rakt in i gul tejp. Två poliser ber mig vända om.

Pratar lite med den ena och förklarar att jag är på diplomatpass och kan FN - så jag kan ta en annan utgång. Han svarar vänligt att för tillfället är alla stängda. Plötsligt kommer ytterligare två poliser - betydligt mer stressade. Diskret stannar jag kvar och hör ena polisen säga - there's a suspicious package - get the people out of here - now.

Sakta går jag tillbaka in bland turisterna. Utan mitt diplomatpass känner jag mig helt naken. Efter alla bombattentat när jag bodde i Moskva lägger jag instinktivt körkortet i fickan. Identifikation är allt.

Väl inne frågar jag om diplomatutgångarna fortfarande är stängda. Well you are not a diplomat - so you stay here. Well if i am. Vakterna svävar på svaret. Jag frågar om jag kan få ett pass utan eskort. Vakten hänvisar mig till tjänstemannen bakom luckan. Jodå. Om jag finns med i den blå boken - alla dessa blå böcker my gosh - så går det utmärkt. Men det är jag inte. För jag är inte diplomatdiplomat.

Åh. Även att det med största sannolikhet är en kvarglömd ryggsäck vill jag inte vara kvar. Vänligt frågar jag om han kan dubbelkolla mitt ID mot registret. Ett samtal senare får jag äntligen mitt kort i handen.

Går långsamt och lugnt genom den långa korridoren från Generalförsamlingen till Sekretariatet. Alldeles tyst. Tänker på vad polisen precis sagt om Algeriet. Tänker sakta sakta att jag ska höra av mig till reppen. Att jag ska ringa hem.

Väl ute i drypande regn och mörka mörka moln hör jag öronbedövande sirener. Inser att hela första avenyn är fylld med polisbilar svarta skåpbilar ambulanser brandbilar. Gul tejp.

Så lugn samtidigt. Det finns ingenting mer jag att göra.

Sälja sig själv

Har fått omvärdera många av mina förutfattade meningar om USA. Men en bild har bara förstärkts ju längre jag har varit här. Ens attityd och vilja att marknadsföra sig själv gör verkligen skillnad. Tänkte på det när jag skulle välja roomie till min lägenhet inför våren. Någon var här och tittade. Under hela visningen ställde hon otroligt petiga frågor och fällde små kritiska kommentarer om allting. Till slut tröttnade jag. Herregud det är en hyreslägenhet i supersunkiga Alphabet City - som dessutom kostar absolut ingenting. Parkettgolv nyrenoverat kök och trådlöst bredband är faktiskt hur lyxigt som helst.

Ärligt talade jag om för henne att jag skulle erbjuda lägenheten till svenska praktikanter i första hand. Och plötsligt vände hela hon. Otroligt charmig trevlig positiv öppen. Då insåg jag att tom för att hitta en enkel hyreslägenhet måste man jobba hårt i den här stan. Det är inte bara att skriva upp sig på en hemsida få ett brev hemskickat och en nyckel i handen. Tvärtom. Det handlar om kontakter personlighet personkemi tajming talang. Allt.

onsdag, december 12, 2007

Bondens marknad mitt på Manhattan

Precis mellan reppen och FN - vid Dag Hammarskjöld-monumentet - finns varje onsdag bondens marknad. Känns väldigt märkligt på nåt vis. Men äpplena är grymt goda och marknaden är enda stället där jag hittat riktigt gott surdegsbröd. Plus att allt är så himla fint upplagt. Eller vad sägs om blomkål i fyra färger.

En annan dimension

För några veckor sen upptäckte jag Jonas Berghs blogg. Ju mer jag läste desto mer fängslad blev jag. En suggestiv känsla som bara växte och växte. På nåt vis nästan ödesmättat. Först när jag sparat favoriten och skulle stänga sidan insåg jag varför. Den underliggande fliken var Pachas hemsida. Testa att öppna Pacha först och Jonas sen. Och inse hur stor skillnad ljudet gör.

Tänker mycket på det där med ljud. Kanske för att jag kommer från landet. Alla ljud är så unika och betyder så mycket. Hästens ljud är avgörande för hur man rider liksom vindens vinande för om man stannar inne eller åskans muller för vilka sladdar man drar ur. Så fort jag blir stadsbo så släpper jag fokus. Ljuden är inte längre lika viktiga.

Hemma på landet är jag oftast ute i naturen utan pod. Älskar naturen för mycket för att smutsa ner den. Men i stan har jag alltid med poden. Överröstar alla visslingar kommentarer blickar sträckta fingrar och svärande bilister. Brukar tom ha med poden ut på lokal bara för att lyssna på vägen hem. I höst har jag lyssnat på Claes Roséns underbara Eighties när jag gått längs New Yorks dunkelt belysta och öde gator tidigt på morrontimmarna. Känslan är obeskrivlig. Lyssna.

En annan absolut favorit är dansband på cykeln till kontoret på morronen. Vad sägs om att passera ett gäng afroamerican homies eller en amerikansk hard core pickup med ett glatt Inget stoppar oss nu eller Du ger mig bra vibrationer. Mitt leende går från öra till öra medan jag smiter emellan de gula taxibilarna.

tisdag, december 11, 2007

En vansinnigt vacker dokumentär


Var hemma och förkyld förra veckan. Perfekt för dokumentär. Bäddade ner mig med filt och sockar i soffan. Macen tryggt i knät och så helbild på skärmen. Bra upplösning dessutom. Mums.

Min handledare hade berättat för mig om Ambres. En kanske något udda existens i en vacker film med ett intressant budskap. Kände att det var värt en timme. Med en ganska tydlig bild på näthinnan var jag sådär lagom förväntansfull.

Redan från första scenen var jag som förtrollad. Dokumentären är en enda lång vacker evighet med natursköna vyer droppande regn och sprakande brasor. Otroligt vackert skildrad. Foto. Inramning. En film som aldrig riktigt vill ta slut.

Visserligen stämde varenda ord som min handledare sa - men det som stämde allra mest var att man måste se den. För att förstå. När filmen var slut kände jag mig som en helt annan person. Underbar. Skön. Alldeles varm och sval på samma gång.

När jag ser efter så är filmaren självaste Anders Grönros som filmat både Agnes Cecilia och Glasblåsarens barn - två av mina svenska favoriter. Vackra gåtfulla skildringar. Åh. Vad lycklig jag blir när dessa talangfulla personer bara återkommer.

Ambres ligger uppe till typ 25 december.

Nionde och A

Blir alltmer förälskad i mina kitschiga kvarter. Gick förbi nionde och A för några veckor sen och visste inte om det var en restaurang eller en antikaffär eller ett lager. Nu vet jag att det är en alldeles underbar thairestaurang med världens sötaste staff.

Hippiekänsla med All you need is love love love love längs väggarna och Serge Gainsburg i högtalarna. Galet pryttligt och underbart härligt. Helt klart mitt tips på restaurang. Långt från de kala snabbhaken.

söndag, december 09, 2007

TV3 missar poängen




















TV3 brukar visserligen inte vara min huvudsakliga inspirationskälla - men blev lite sugen på Renée Nyberg så här på söndagsförmiddagen. Snart inser jag - visserligen inte helt oväntat - att mitt dåliga förhållande til TV3 är ömsesidigt. Webbtvn är nämligen inte till för oss utlandssvenskar.

Frågan man ställer sig är vem den egentligen är till för. Vad jag minns så kör de ju samtliga program två gånger i veckan och sen i repris. I vilket fall. Poängen är väl ändå att man ska kunna se programmen även när man inte har tillgång till TVn. Ah well. Förmodligen bakomliggande olagligheter. Som vanligt regerar SVT.

fredag, december 07, 2007

Darling


Har velat se Darling hur länge som helst. Svensk film svensk vardagsfilm. Möjligtvis Tillsammans eller Fucking Åmål. Men annars inte många. Så märkligt att det ska vara så svårt.

Hursomhelst. En östermalmschica som mot alla odds blir av med såväl butiksanställning som pojkvän. Givetvis saknar hon a-kassa och stabila familjerelationer. Plötsligt står hon på MacDonalds tillsammans med en medelålders ingenjör. Konceptet är vinnande. Vissa scener är så smärtsamt pinsamma. Vet inte vilket håll jag ska titta. Dör. Samtidigt som jag inte kan sluta titta.

Evas absolut monotona röst känns otroligt onaturlig och spelad. Till en början. Men genom filmen växer den så att den till slut känns genom hela kroppen. Till slut blir en darrning som ett skrik. En viskning som en order. Hur stort är inte det.

Tydligen var det en budgetfilm - men det märks inte för fotot är superbt. Och musiken är alldeles underbar. Påminner lite om En oavslutad resa och Métro Boheme. Peter Englund beskriver det så snyggt - kameran vilar inte på den talande, utan på den tigande.

Visst. Jag håller snarare med SvD om att den saknar kontakt med verkligheten än DN att den skulle vara en klasskildring. Men det gör ingenting. För behållningen med filmen är inte dokumentär. Tvärtom. Såg filmen för några veckor sedan och har fortfarande inte släppt den. I min värld är det fantastiskt ovanligt.

Ögonblick på FN

Fredag kväll vid typ åtta. Glider förbi en öde Generalförsamling när jag plötsligt får syn på denna lilla ensamma fransyska som sitter i soffan där ingen någonsin sitter. Med FN-symbolen precis ovanför. Gatlyktorna utanför fönstret. Tystnaden så påtaglig att jag hör den.

tisdag, december 04, 2007

Favvotidningen hetare än någonsin







I alla dessa år har jag predikat Svenskans överlägsenhet. Snygg. Lättläst. Klassisk. Enkel. Med underbara under strecket - som ger makalösa forskare helsidor för att utveckla sina tankar. Idag med denna ständiga cliffhanger till nästa nummer. Maria Abrahamssons vassa penna som får mig att gapskratta nerborrad i duntäcket med en kopp te. Så himla himla bra.

Så småningom har jag kommit att älska även sajten - som nu tydligen ska vara bättre än någonsin. Och vad händer. Prisad som bästa svenska tidningssajt 2007. Säker och social med tydlig avsändare. Ger läsarna gott om verktyg för att sprida materialet vidare. Läs och njut. Helt enkelt.

Vinnare alla kategorier blev Ving.

måndag, december 03, 2007

Välbehövligt förtydligande

På de mest märkliga sätt håller jag mig a jour om Sveriges dagliga utveckling. Ett briljant sätt är att i statistikprogrammet se vad folk googlar för att hamna på min sida. I tisdags förra veckan sökte över hundra av mina besökare på Sveriges sjätte största stad. Fortfarande ingen aning om varför. Den som vet får gärna kommentera nedan.

Men det bäddar för ett förtydligande.

I somras skrev jag om tågstationen i Norrköping och droppade att Peking är Sveriges sjätte största stad. Så blev jag plötsligt osäker när det fanns andra uppgifter på Wikipedia. Som att Norrköping skulle vara Sveriges tionde stad. Orimligt otroligt och i allra högsta grad osant.

Dessa siffror har varit höljda i dunkel tills jag förra tisdagen började forska djupare i ämnet. Jojo. Här kommer facts.

En tätort är tydligen en stad med minst 200 invånare och mindre än 200 meter mellan husen. Om man då listar tätorterna i Sverige efter folkmängd så ska alltså Linköping hamna på sjunde plats.

Men sen finns det kommuner. Och då talar vi om helt andra siffror. Där är Linköping Sveriges femte största stad vilket är min poäng. Medan Norrköping - som tidigare var större än Linköping - nu är en blek åtta.

Notera dessutom hur stolt Linköping är över sin placering. På första sidan. Boff. Minns skammen över att växa upp i Sveriges sjätte största stad - slagen av grannkommunen. Nu är det som sagt andra bullar. Men från Peking hörs det inget.

Ännu mer underhållande blir det hela när jag inser att Stockholms statistiksida inte visar antalet invånare, utan hur rika invånarna är i de olika stadsdelarna. Det säger verkligen något om Stockholm.

Och något som säger något - för att bli lite som hipphipps musikkryss - om staden så är det ju kommunslogan. Uppvuxen utanför staden där idéer blir verklighet och sedan länge bosatt i idéernas stad. Inte konstigt att jag har blivit som jag blivit. Vissa benämningar är lite mer oseriösa men lätt underhållande. Har du sett Malmö har du sett världen blev snart har du sett Lund behöver du inte se Malmö.